Första födelsedagen i bilder

Efter en natt med mycket uppvak började vi födelsedagen på bäst sätt med frukost och paket på sängen. Mamman gick snällt upp och gjorde bananpannkakor och mackor. Lovis fick både skönsång och presenter men lyckligast av allt var hon nog ändå över pannisarna. tempImageForSave tempImageForSaveJag gick till jobbet men kom hem betydligt tidigare än vanligt, allt för att få vara med Lovis på hennes första födelsedag. Tackar vet jag flex. Vi började eftermiddagen med semla och självklart fick Lovis känna, klämma och äta. Den lyckan i henne.
tempImageForSave tempImageForSave Med sockerrus i kroppen packade vi in oss i bilen och åkte till Busfabriken där vi mötte upp familjen Hildingsson för mängder av bus. tempImageForSave tempImageForSave tempImageForSave tempImageForSaveIkväll kom Lovis största idol förbi med presenter och gos.
tempImageForSave

Nu sover hon gott i Joels famn, förhoppningsvis lycklig efter dagens alla överraskningar.

PUSS&KRAM

Lovis 1 år!

Idag är den stora dagen, Lovis födelsedag, dagen då hon blir ett år. Inga ord i världen kan förklara min kärlek till dig, världens finaste tjej.

Födelsedagen började med en natt utan sömn. Wohoo!

tempImageForSave

PUSS&KRAM

Förlossningsberättelse, en favorit i repris!

Imorgob blir Lovis ett år och vad passar inte bättre än att reposta min förlossningsberättelse. Ja, hurra! 

Vid 16.00 efter 40 timmar med värkar och med värkar på 3-4 minuters intervaller ringde vi förlossningen. De bad oss komma upp. Jag var jättenervös för att jag inte skulle vara tillräckligt öppen och för att de skulle skicka hem oss igen. Men när barnmorskan undersökte mig var jag öppen 3-4 cm och vi fick stanna, vilken lättnad. De kopplade på ctg, lyssnade på Lovis hjärta och kollade värkarna. Efter det fick jag hoppa ner i ett varmt bad. Det var som att vara på spa (med lite smärta). Ett stort badkar, nedsläckt med mysbelysning, Eva Cassidy i högtalarna och lite godis och pigelinglass gjorde det till en riktigt mysig stund. Efter lite mer än en timme i badet fick jag ondare, jag gick upp och vi gjorde en ny undersökning, öppen 5 cm. Jag bestämde mig då för att jag ville ha akupunktur. Barnmorskan satte 5 nålar i nederdelen av magen och 1 i huvudet. Detta satt i ungefär två timmar men jag tyckte inte att det hjälpte. Smärtan kom oftare och kraftigare, ny undersökning gjordes och jag var fortfarande öppen 5 cm. Jag började med lustgas och med den började den värsta delen av förlossningen.

Jag har bara hört positivt om lustgas men jag måste säga fy fan för den. Ingen smärta försvann utan istället hamnade jag i en riktigt dålig fylla. Jag mådde så sjukt dåligt av den, spydde som en kalv och var helt borta. Jag bestämde mig för epidural (EDA). Barnmorskan ringde narkosläkare och självklart skulle han precis in på en akut operation på förlossningen och de visste inte hur lång tid det skulle ta. Barnmorskan började i alla fall förbered för EDA. Jag hade nu så sjukt ont, värsta smärtan jag känt och mådde skit av lustgasen. Mitt i allt detta var det skiftbyte på barnmorskorna. Jag tyckte så mycket om hon som vi hade och blev orolig för att det skulle komma någon som jag inte alls klickade med. Det blev tvärtom, in kom ett megagrymt team av barnmorska, barnmorskestudent och undersköterska. De lugnade mig och hjälpte mig med andning och avslappning enda fram tills narkosläkaren kom, vilket kändes som en evighet. Att få in epiduralen i ryggen kändes konstigt och med den tunna, tunna slagen kände jag mig som en avatar. Jag har fått höra av andra och därmed fått för mig att slangen de sätter i ryggen är tjock och hemsk. Jag kan säga, den märktes inte ens av. Bedövningen började verka på en gång, all smärta försvann. Under de kommande 5 timmarna kunde jag kolla på film, vila, sova och skratta. Jag öppnades från 5 cm – 10.5 cm på 5 timmar utan att känna något. Helt sjukt!!!

Lovis är en liten bajsunge, hon hade bajsat i fostervattnet så de fick koppla på en liten antenn på hennes huvud som mättes hennes mående som sattes i någon gång mellan öppningen och som satt på tills hon kom ut.

När jag var öppen 10.5 cm var det dags att sätta igång att krysta. Vi testade först på att krysta några gånger men krysvärkarna var alldeles försvaga så jag fick värkstimulerandedropp som satte fart på krysvärkarna. Själva värkarna gjorde inte ont. Det som gjorde ont var när huvudet skulle köttas ut och framförallt när barnmorskan hjälpte till att tänja där nere, asså fy fan! När huvudet var påväg ut hördes ett väldigt obehagligt ljud, jag fick så jävla ont och skrek till. Alla blev rädda. Men ingen större skada skedd, jag sprack. Det kändes som att jag sprack från Ystad till Haparanda men det visade sig sen endast vara en pytteliten bristning. Efter 45 minuter kämpade jag tills hon äntligen kom ut med navelsträngen runt halsen. Hon skrek inte, det första jag sa var; ”lever hon?”. Och det gjorde hon, lugn från första stund. När de väl fått bort navelsträngen kom världens minsta, finaste lilla flicka flygandes till mitt bröst. Den lyckan och den känslan, det är den finaste känslan jag någonsin upplevet. Och med Joel vid min sida, världens finaste och lugnaste pojkvän och pappa. Utan honom hade jag aldrig klarat det.

Så fort Lovis var ute och låg på mitt bröst försvann all smärta. Jag märkte knappt av att barnmorskorna grejade i mitt underliv. Efter en stund hörde jag hur de sa, ”nu måste du krysta igen, moderkakan ska ut”. Ett litet tryck senare var den ute. Moderkaka är ett av de äckligaste orden jag vet och jag kan ju säga att den är lika äcklig som ordet låter. Tänk att folk äter den?!

Nästa steg var att sy det lilla jag hade spruckit. Bedövningen var inte skön att få men två små stygn senare var det klart. Efter det fick vi fika, mums vad det smakade och oj så lyckliga vi var.

Världens bästa trio hade bildats ❤️

tempImageForSave

PUSS&KRAM

Imorgon blir hon ett

Hallå?!?? Vart har året tagit vägen??!?!

För ett år sedan låg jag på förlossningen, förmodligen i badet och chillade med en pigelin i munnen och Eva Cassidy i högtalarna, precis innan den värsta smärtan satte igång. Det känns som om det var en vecka sedan, typ…

Nu ligger jag här med tårarna i halsen och tittar på när min dotter sover och är så jävla lycklig över att hon är min.

tempImageForSave

PUSS&KRAM

Ultraljud

Jag fick en fråga om hur det kom sig att vi redan gjort två ultraljud så vad passar inte bättre än att göra ett litet inlägg om det?

I vissa länder gör man ultraljud varje månad och i Sverige har är det vanligtvis endast vid RUL om man inte ligger på.

Med Lovis gjorde vi sammanlagt fem ultraljud. Det första i vecka åtta för att jag var så orolig och för att kunna förstå behövde jag se att jag faktiskt hade något i min mage. Andra ultraljudet gjorde vi i vecka 14, också på grund av oro. Tredje i vecka 19 (RUL). Fjärde i vecka 24 på grund av att jag fick sjukaste smärtan i magen på jobbet. Då trodde jag antingen att jag fått missfall eller att jag var på väg att föda men det visade sig att en förstoppning satte igång sammandragningar. Det sista ultraljudet gjorde vi i vecka 40 eller 41 för att Lovis hade avvikit något från sin kurva i magen, förmodligen för att hon låg så långt ner.

Bild från ultraljud nr två med Lovis. tempImageForSave

Första ultraljudet med bumling nr två gjorde vi i vecka åtta och denna gången var det inte på grund av oro utan på grund av att se så att hjärtar slog så att läkaren sedan kunde skriva ut medicin för illamående åt mig. Jag började då äta Lergigan Comp, vilket jag fortfarande äter men nu tar jag endast en tablett om dagen istället för fyra som jag tidigare gjort. Idag har jag i och för sig inte tagit något och jag har intr spytt, hurra.

Andra ultraljudet gjorde vi i vecka 13. I Halmstad håller de på att öva inför att börja med KUB-tester och nu erbjuds man att göra enbart ultraljudet och inte blodprovet för att barnmorskorna ska lära sig att mäta vätskespalten i nacken. Det var här all min ångest och mitt dåliga samvete släppte. I 45 minuter fick vi kolla på bebisen i magen. Bebisen såg ut som en bebis och det var en kopia av Lovis. Allting såg bra ut, en livlig bebis med tickande hjärta, två ben och två armar. Som sagt syftet med testet var att kolla nackspalten för att se risken för kromosomfel. Bebisens nackspalt låg runt 1,2 mm och man vill inte att bebisen ska ligga över 3,5 mm så vår bebis har väldigt lågt. Hade det varit över så hade man blivit utredd av läkare.

Nu längtar vi efter RUL den 24 mars. Jag hoppas vi kan få reda på om det bor en liten snopp eller snippa i min mage.

Bild från ultraljud nr två med bumling nr 2.tempImageForSave

PUSS&KRAM

Sunday mood

Söndag och världens slappeförmiddag. Pappan i huset är sliten efter gårdagens utgång. Jag och Lovis tog det lugnt hemma med Sara så vi var uppe med tuppen. Jag och Lovis har skrattat mycket och haft mys hela förmiddagen. Vid tio somnade vi om och sov över en timme. Skönaste sömnen på länge.

Nu ska jag åka till Helsingborg för att mysa med lite efterlängtade vänner. Tjing!

Förmiddagen i bilder! tempImageForSave tempImageForSave tempImageForSave tempImageForSave tempImageForSave

PUSS&KRAM

Utflykt

Idag har vi en riktig familjedag. Vi började med en liten runda på stan för att köpa presenter till tre olika tillställningar. Trots min beslutsångest gick det relativt fort.

tempImageForSave tempImageForSave Vid lunchtid tog vi bilen till Lilla Napoli i Falkenberg. Jag har hört mycket om den och äntligen var det min tur att testa. Det var den godaste pizzan jag ätit i Sverige. Åk dit! tempImageForSave tempImageForSave tempImageForSave Efter pizzan tog vi kustvägen ner mot Halmstad och stannade till på Solhaga i Slöinge för att köpa med fika och bröd till morgondagens frulle. tempImageForSave

Nu sitter vi utanför familjen Hildingsson och väntar på dem. Papporna ska spela tennis och mammorna chilla i soffan med barnen.

PUSS&KRAM

Dejt i solen

Tusen tack för alla fina grattis vi har fått efter gårdagens bebisnyhet!

Idag är det fredag och helg. Inget som har missat?!  Efter jobbet kom jag hem till ett kliniskt rent hem och fika från favvobageriet, Feldts. Lovis spenderade eftermiddagen hos mormor och morfar så vi passade på att köpa med oss varm dryck från favvofiket nr 2, Skånskan för att sedan sätta oss en stund i solen och fika. Mysigt! Nu får gärna våren komma för jag vill ha mer av det här.

När det blev för kallt åkte vi hem till mamma och pappa där det serverades ryggbiff och sötpotatispommes med massa annat gott. Jag och min syster stod för fredagsgodiset och sen var myset igång med massage och ”På spåret”.

Nu ligger vi hemma och ska sova. Imorgon ska vi ut på en liten utflykt.

tempImageForSavetempImageForSave
tempImageForSave tempImageForSave

PUSS&KRAM

Vi ska ha barn, igen!

Nu kör vi!

Jag har tänkt ett tag på hur jag ska börja skriva detta inlägg och vad jag ska skriva. Känslorna har varit lite all over the place de senaste veckorna men nu börjar vi (jag) landa i det. Helt oplanerat och oväntat fick vi den 23 december reda på att det bor en liten bebis i min mage. Jag tänker inte skriva att jag var överlycklig när vi fick reda på det för det var jag inte och det har tagit tid att vänja sig vid tanken. Men efter två ultraljud, mycket prat, x-antal spyor och många hundralappar på illamåendemedicin och näsdroppar senare så känns det stort och fint att Lovis ska få ett syskon. Trots att den nya bumlingen inte alls var planerad och att jag inte har varit överlycklig från start så är bebisen varken oönskad eller oälskad, tvärtom. Jag har gråtit och haft ångest. Ångesten har handlat om att jag precis skulle börja nytt jobb och att behöva meddela att jag var gravid och endast hinna jobba ett halvår innan hemgång var tufft för mig och tårarna har handlat om dåligt samvete gentemot Lovis. Dåligt samvete över att jag känt att hon är för liten för att få ett syskon och dåligt samvete över att hon inte kommer att få ha mig och Joel för sig själv. Samtidigt vet jag att jag hade kännt precis likadant om hon så var 3, 5 eller 10 år.

Ju mer jag landar i det och ju fler vi berättar det för desto finare känns det. Vi ska ge Lovis det finaste vi någonsin kommer att kunna ge henne, ett syskon. Ett syskon som är fött året efter henne, för att vara mer exakt 18 månader efter. Ganska exakt 18 månader beroende på när bebisen bestämmer sig för att komma. Bumling nr 2 är beräknad 23 augusti och Lovis är född 28 februari med tanke på sist så tar jag föregivet att gå över tiden, minst fem dagar.

Idag går vi in i vecka 15. Förra veckan, alltså i vecka 14 kände jag bebisen röra sig för första gången i min mage. 4 veckor tidigare än vad jag kände Lovis. Illamåendet börjar avta trots att jag spydde imorse, nästäppan håller i, magen börjar puta ut, kläderna börjar bli för små och vi har börjat prata namn på riktigt. Shit asså, vi ska verkligen bli fyra!

tempImageForSave tempImageForSave tempImageForSave

PUSS&KRAM

Ångesten kring föräldradagar

Nu sitter vi här igen med Försäkringskassan och planerar de sista dagarna av föräldrarledigheten. I veckan har vi beslutat oss för att inte skola in Lovis på förskolan i mars som vi tänkt. Utan Joel har förlängt sin föräldraledighet och kommer att vara hemma till och med augusti ut så inskolningen kommer att ske i augusti. Vi fick en bra förskola i ett bra område men ingen av de fem vi hade sökt. Idag fick jag till 99% bekräftat att vi får vårt förstahandsval i augusti, vilket känns sjukt bra.

När vi skickade in ansökan nu insåg jag att vi endast har 14 dagar kvar att ta ut. Ångesten kom som en våg över mig. Folk kan ta ut föräldardagar när barnen fyller 8 år och vi har 14 dagar kvar när Lovis är 1,5 år. Hur gör folk? Och är alla gjorda av pengar? Gaah jag blir galen! Snälla säg att vi inte är ensamma om att ta ut ALLA (minus 14 dagar då) när barnet bara(?!) är 1,5 år.

tempImageForSave

PUSS&KRAM